Vi har alla våra egna minnen av de magiska ögonblicken.
Gulden och de skimrande framgångarna.
Men hur är det med stjärnorna själva, vad minns de?
Under vinjetten ”Guldkornet” berättar våra största stjärnor om sina bästa idrottsminnen – från den egna karriären eller helt andra händelser som etsat sig fast.
I dag: Per Carlén, svensk handbollslegendar.
Den 10 mars var det 25 år sedan ni vann det historiska VM-guldet i Tjeckoslovakien 1990 – är det sant att Bengan brukar ringa till er spelare på årsdagen?
– Ja, länge var det så – man såg att det var Bengans nummer på luren och undrade va f-n han ville nu då. Sen kom man på – den 10 mars. Så öppnade han alltid samtalet med sin basröst: ”CARLÉN!”. En fin tradition.
Vad minns du mest av guldet?
– Hur fruktansvärt ont jag hade. Jag hade hoppat illa och trampat rätt igenom hälen så de sista fem, sex dagarna där nere sprang jag mer eller mindre på hälbenet.
– Jag minns hur jag kördes med specialtransport från hotellet till hallen för VM-finalen, jag var så less på skiten. Jag gick på voltaren intravenöst och hälen såg ut som en nåldyna, det var helt sjukt. Jag tog tag i vår massör Cerry Holmgren – som var en rätt stadig bit – och sa åt honom att lägga sig över benet på mig innan läkaren kittade i grejerna. Jag fick en handduk att bita på för att jag inte skulle vråla rätt ut. Sen var det bara ut och köra.
Exakt – bara att tugga på...
– Ha, ha – jag kan förstå att det låter lite annorlunda, men jag skulle ha gjort samma sak igen, det kan jag lova dig.
Fanns det nån som trodde på er i den där finalen? Mäktiga Sovjetunionen, liksom.
– Nej, vi var outsiders. Svensk handboll hade ju börjat att resa på sig en smula där under slutet av 1980-talet efter att länge ha levet i skuggan. Jag och Björn Jilsén hade kommit in som en ny generation och vi var helt inställda på att en dag bli bäst, men att det skulle hända då trodde nog ingen.
Inte ens ni själva?
– Om vi tar finalen så kom nog känslan smygande. Vi låg ju under i halvlek, men lyckades vända i andra och man riktigt såg paniken hos ryssarna. Det syntes i ögonen att de var stressade och ibland får man en sån där känsla att man är starkare. Vi vann väl till slut med en tre, fyra bollar (27–23) och det var fullständig eufori. Jag har en minnesbild från slutsignalen att alla spelare bara sprang åt ett håll – och jag åt ett helt annat. Jag var tokig. Det bara brann i skallen.
Sedan kom ni att dominera världshandbollen i över ett decennium?
– Jag minns banketten efter guldet 90, då var det rätt många östledare och folk som tyckte att det var kul att vi hade vunnit, att det kom något nytt. Det blev ganska tyst på dem senare – för vi vann ju nästan allt därifrån och en bit in på 2000-talet.
Vad gjorde er så bra?
– Jag och Jilsén var nog rätt brutala där i början. Han kom från Västerås och jag från Värmland, två små handbollsdistrikt och vi hade nog fått kämpa en del för att överhuvudtaget få spela handboll. Vi var beredda att offra allt för att bli bäst och tränade dubbelt så mycket som alla andra. Det tror jag satte tonen i landslaget.
– De som kom in fick rätta in sig i ledet och börja jobba. 64:orna med Staffan (Olsson), Slangen (Magnus Wislander) och Ola (Lindgren) var fantastiska spelare. Och så målvakterna Olsson (Mats) och Svensson (Tomas). Det var mycket kvalité och bra gubbar. Alla nya kunde smälta in i en rätt trygg och harmonisk grupp med bra ledare. Det rullade liksom bara på.
Ni blev ett av våra mest folkkära landslag.
– Ja, hanbollen kom på något sätt in folks vardagsrum efter den här turneringen 1990. Och eftersom att många av oss spelade så pass länge så tror jag att svenskarna i viss mån identifierade sig med oss. Vi kom in i folks hjärtan.
– Jag fick ett brev en gång av en dam som var 75 år, ett kärleksbrev, det var jättelångt. Hon skrev att hon mot slutet av matchen – jag tror det var VM-finalen 1990 – stod på soffbordet och hoppade av nervositet. 75 bast! Det säger en del.
Vad krävs i dag för att slå sig ända fram?
– Jag brukar föreläsa en del och då visar jag ofta upp ett budskap: Det är bättre med mycket vilja och lite talang, än mycket talang och lite vilja.
Inställningen är det viktigaste?
– Man kommer i alla fall inte ända fram utan väldigt mycket vilja. Jag jobbade med handbollsgymnasiet i Ystad i tio år och utbildade säkert över 200 spelare – och där såg jag många med mer bolltalang än de som spelar i landslaget i dag, men utan tillräckligt med skalle. Vilja måste man ha själv, den är väldigt svår att locka fram.
Hur är du själv framför tv-rutan i dag då – lever du dig in?
– Ja, men jag älskar ju nästan all idrott. Jag har nog levt med det här nästan för länge. Det sitter i generna. Som Kalla nu på VM exempelvis, på tremilen där. Hon var ju helt slut men hittade ändå tillbaka och tog ut precis allt hon hade och fixade en medalj. Sånt går jag igång på. Då står jag och skriker som de här youtube-människorna framför teven! Värre! Jag lovar dig – du hade dött om du sett mig! Men som tur är så har ingen filmat mig.
Ni är en riktig idrottsfamilj...
– Både min fru (Margareta) och jag har ju spelat i landslaget i handboll. Oscar nådde landslaget i handboll innan han skadade knät och Hilda är med i fotbollslandslaget.
– Det är inte så kul att spela yatzy med oss om jag säger så. Det är full galopp hela tiden.
Vem är den störste idrottare du träffat?
– Inte träffat så, men ett stark minne jag har är från mitt allra första OS, 1984 i Los Angeles. Vi var lediga varannan dag och vi var några stycken som hade fått tag på biljetter till boxningen. Det var ett finalpass och helt knökat i hallen. Plötsligt mellan två matcher så hörde vi något dovt ljud, som ett rytmiskt hummande som växte sig allt starkare.
– Till slut hör man orden som skär igenom sorlet, ”Ali, Ali, Ali...”. Då kommer Muhammed Ali in i hallen och sätter sig nere vid ringside. Håret bara stod rätt ut på armarna. Det var magiskt.
Žádné komentáře:
Okomentovat